Ett samtal mellan Anna Kleberg och kulturjournalisten Emelie Persson om installationen Back and Forth .

På väggen i mitt sovrum hänger en av Anna Klebergs tidigaste bilder. Den föreställer ett rött rum med dockskåpsmöbler, ett bord och fyra stolar. Kanske står de där i väntan på att kärnfamiljen ska sätta sig till bords. Eller så har de just lämnat dem. En av de fyra stolarna har fallit omkull. Den fallna stolen skapar oro i det annars så tysta och stilla fotografiet. Så till den milda grad att min man en längre tid känt sig illa till mods av bilden. En natt i våras när vi väntade vår fjärde familjemedlem gick han i sömnen. Han plockade ner tavlan, vände på den och ställde den på golvet lutandes mot väggen.

Några månader senare, en sensommardag i augusti är jag på väg ner för trapporna till Anna Klebergs studio. Det är mörkt och kallt på väg ner till den gamla fönsterlösa lagerlokalen ett antal meter under jord. En tung dörr öppnar sig per automatik. Den slår igen med en smäll. Så blir det dödstyst.

Samtalet kan börja.

EP: Jag ringde dig för ett tag sedan när jag arbetade med ett reportage om hur dockskåpet används i samtidskonsten. Då bjöd du ner mig till din lokal för att titta på dina senaste bilder. Du nämnde att det som du arbetar med nu också har referenser till dockskåp.

AK: Ja, det som har med dockskåp att göra i de här bilderna är att det är ett slutet rum som har klara arkitektoniska former. Jag skapar någon sorts stämning med ljus. Det kanske inte alla gör med dockskåp men jag har alltid gjort det med mina. Det har med lekfullhet att göra också. Jag har precis som i mina tidigare arbeten varit ute efter ett lekfullt förhållande till den kreativa processen.

EP: I det här verket har du utgått från den här lokalen. Hur påverkar det dig att vara här?

AK: Bara till det bättre tror jag. Jag försöker komma på en massa olika sätt att använda lokalen på. Dels kan jag ju fotografera och filma här. Jag skulle också vilja presentera andra saker, bjuda in folk att göra saker här. Sen är det ju lagerhyra, det är ganska stort för lite pengar. Det är bra.

Det viktigaste var att jag bestämt mig för att göra utställningen här i Stockholm och här i studion. Eftersom jag jobbat mycket på resor tidigare så kände jag att jag faktiskt skulle försöka vara här hela tiden. Utgångspunkten var att få vardagen och arbetsrutiner att funka. Det kanske låter tråkigt men jag behövde ordentliga vardagsrutiner och få dem lustfyllda.

Sen är det nytt att jag jobbar med en figur eller en människa. Då lämpar sig studion för det arbetet också.

EP. Hur har det varit att arbeta med en människa i bild för första gången?

AK: Jag har velat göra det tidigare men har inte hittat några sätt att göra det på. Jag gjorde det lite när jag fotade kontoren Inc men då var människan mer en del av inredningen. Här är det ändå en agerande människa där det är tydligt att hon fått instruktioner. Det är inte alls dokumentärt på det sättet.

EP: Vad var det som fick dig att göra det här just nu?

AK: Jag var sugen på att jobba med andra människor. Men jag började med att jobba med olika fotografiska tekniker. Det är en reaktion från min sida, att ta bilder har fått en helt ny innebörd idag med mobilkameror och så. Mycket av det foto man ser idag ser likadant ut p g a den digitala tekniken. Jag ville söka mig tillbaka, inte av nostalgiska skäl, men jag ville arbeta fotografiskt, mer än vad jag kanske gjort tidigare.

Det började med att jag plockade isär dubbelexponeringar. Jag fick en lust att göra bilderna tredimensionella. Först tänkte jag göra 3D utskrifter. Sen kom jag på att man kunde behålla dem tvådimensionella men plocka isär dem och göra ett objekt av dem. Att göra 3D bilder handlar ju om att plocka i sär färgfälten men jag ville göra det mer analogt. Så blev det de här figurerna som jag ska trycka direkt på rå MDF. Det var mer som ett experiment som var kul att fibbla med. De är inte färdiga än så jag vet inte hur de kommer att bli. Jag tycker att de passar ihop med lådorna också.

EP: Det är en kraft i de här bilderna. Lite som du pekar finger åt de stillastående bilderna och den modernistiska arkitekturen du skildrat tidigare.

AK: Det finns referenser till happenings och mer utagerande saker. Och just att det är en människa med, det har det ju inte funnits tidigare.

Med de arbeten du refererar till tänkte jag att genom att visa upp fotografierna av den typen av arkitektur, skulle det leda till en diskussion. Inte nödvändigtvis positiv, utan det kunde lika gärna vara en kritik av den. Men det är nog svårt. Jag kom till en punkt där jag kände att jag var tvungen att göra något annat. Jag höll på att kvävas. Det är också en skräck för att hamna i ett fack. Ens arbete tar en någonstans och helt plötsligt är man inte säker på att man valt det själv. Jag ville ta över kontrollen.

Det har varit väldigt roligt och befriande att smasha alla lådor. Men vi har tonat ner det lite. Vi landade i att det handlade mer om att balansera och hålla ihop än att förstöra. Arbetet har bytt inriktning lite.

EP: Du har gått från att förstöra till att hålla ihop. Vad hände?

AK: För mig blev de bilderna intressantare när det inte blev så uppenbart vad som händer utan det är något som pågår och det som pågår är lite jobbigt. Sen finns det fler referenser till den typen av bilder där man går loss och slår sönder. Jag kände att det var mer min ingång i arbetet än att resultatet skulle bli för punkigt.

EP: Tog du ett punkigt avstamp för att bryta med dina tidigare bilder och sedan tonade ner det lite för att närma dig dem igen?

AK: Ja så är det nog.

EP: Processen har varit det viktiga i det här arbetet. På vilket sätt?

AK: Jag har funderat kring vad det innebär att göra ett konstverk. Jag intresserar mig för fotografiet i sig och den kreativa processen snarare än slutresultatet. Som jag uppfattar det är det mycket som är välpaketerat idag, vi har blivit duktiga på att paketera saker. Det ser väldigt bra ut. Det kan ju funka och det kan inte funka.

Som det ser ut nu kommer jag ha med den här containern i utställningen. Där ska jag slänga överbliven rekvisita och saker som inte fått vara med. Så den kommer att representera processen.

EP: Här hänger en inspirationsbild till containern.

AK: Det är en performance grupp från 60-talet . En happening, Grand Union II performance (1971) Walker Art Center, Minneapolis i Minnesota. Vissa bilder fastnar man ju bara för. Först inspirerade den till filmen men sen blev det en förlaga till containern i stället.

EP: När jag var här första gången hängde det ett gäng färgbilder här. Nu är de borta. Du har tidigare gjort serier som du presenterat i både färg och svartvitt. Varför valde du bort färgbilderna den här gången?

Det var en vilja från min sida att jobba analogt med foto på ett sätt som jag tycker är väldigt roligt. Där man kan göra så mycket mer med en svartvit bild än en färgbild. Sen finns det ju också referenserna till happenings och 60-talet.

EP: Men du testade färg också.

AK: Ja det gjorde jag. Men då försvinner de grafiska elementen. Det arkitektoniska inslaget försvinner helt med färg. Det är intressant med färg och svartvitt. En färgbild är ju mycket mer kommersiell eftersom människor enklare känner igen sig i den. Man måste testa idéerna. Det är det som är så kul med just den här processen. Jag har gett mig själv mer tid med det här arbetet. Jag använder bladfilm och det är jättedyrt. Då har den digitala bilden faktiskt en fördel, man kan ju verkligen testa sig fram. Så jag använder den digitala tekniken för tester m m.

AK: Ska vi gå och käka lunch nu?

EP: Ok.

AK: Vi går till Gruvan nere på Djurgården.

Här brukar jag springa. Jag träffar ett par kompisar några gånger i veckan så springer vi runt Djurgårdskanalen. Det är ett skönt sätt att umgås på.

EP: Pratar ni när ni springer? Det låter oerhört hurtigt.

AK: Ja men nu har vi fått upp en ganska bra kondis faktiskt. Ibland springer jag själv. Då jobbar jag som bäst. Man tycker att man kommer på en massa genialiska ideer. Det är inte alltid det är så men...

EP: Springer du med eller utan musik?

AK: Utan faktiskt, just för att kunna arbeta samtidigt.

För att göra något helt annat så rider jag också, 2 gånger i veckan. När man rider måste man koncentrera sig hundra procent, så då kan man inte tänka på något annat.

AK: Quinoasallad med parma och valnötter, blir det bra?

EP: Toppen.

AK: Nu ser jag fram emot måndag då vi ska filma.

EP: Vad är skillnaden för dig att jobba med rörlig bild och stillbild?

AK: Ingen större skillnad. Jag jobbar med film som jag jobbar med stillbild egentligen. Film involverar ju automatiskt fler människor. Sen är det fascinerande med rörlig bild. Så är det kul att försöka hitta nya sätt att arbeta.

EP: Hur kommer det sig att du ägnat så mycket tid åt hus i dina fotografier? Vad är det som intresserar dig med det arkitektoniska?

AK: Det är intressant att betrakta arkitektur, vad den förmedlar. Inte bara om det är bra eller dålig arkitektur, utan jag ser det mer som objekt. Jag är intresserad av människor och vad som hänt på platserna men det är mer fantasieggande när det inte står några människor där. Jag använder arkitektur på ett ganska hänsynslöst sätt, det behöver inte se bra ut eller vara funktionellt. I det nya arbetet är det en grafisk form som blir intressant rent visuellt.

EP: När jag tänker på dina nya bilder dyker både Louise Bourgeois och Laurie Simmons bilder upp. Klart feministiska verk med kvinnoben och huskroppar. Kvinnan som bär upp hemmet osv. Finns det någonting av det i dina bilder tycker du?

AK: Läste i tidningen igår att män tar ut 21% av föräldraledigheten, om man lever i en familj med barn som jag gör är feminism och genusfrågor ett ofrånkomligt och viktigt ämne. Det krävs politiska krafttag om något ska förbättras på den fronten, det gäller så klart även utanför familjelivet. Feminism är inget som jag medvetet har tänkt på i arbetet med bilderna men jag lämnar tolkningen öppen och det är upp till var och en vad som kan avläsas i bilderna.

Tallrikarna är renskrapade och sista kaffedroppen urdrucken. Det är dags att bryta lunchen. Anna ska gå tillbaka för att förbereda måndagens filminspelning. Innan vi skiljs åt måste jag fråga:

EP: Hur reagerar du på att en betraktare går i sömnen och plockar ner ditt verk?

AK: Det är fascinerande! Har hört talas om personer som blir illamående, får panikkänslor eller upplever starka positiva känslor av konst. Men att i sömnen plocka ner en bild från väggen och vända bildsidan mot väggen är verkligen en tyst undermedveten demonstration. Det är väldigt intressant och jag känner mig på något sätt smickrad av att ett verk kan påverka så starkt samtidigt lite beklämd över att fotot har fått hänga kvar på väggen i snart 10 år, ska ni flytta på det nu?

EP: Vi kanske flyttar det till ett annat rum än just sovrummet...